Det stora Nordiska kriget 1700-1721. Karolinsk kollaps

Sverige som är en av Europas största miltärdiktaturer går i inledningen av 1700-talet mot sin undergång. Stormaktsväldet går in i en tjugoårig utdragen dödskamp, som kommer att kosta många människor livet. Enstaka framgångar skjuter bara upp det oundvikliga slutet.

Sverige är i krig med stora delar av Europa och Karl XII genomför det totala krigets idé genom att rekvirera alla landets resurser och införa en rent konfiskatorisk skatte- och penningpolitik.
År 1697 dog hans pappa kung Karl XI i magcancer. Kronprins Karl var bara 17 år gammal när han blev enväldig kung.

Sveriges ärkefiender, Danmark, Sachsen-Polen och Ryssland förenar sig för att erövra stora landområden som de förlorat till Sverige under 1600-talet. Sverige får dock stöd. Med holländsk och engelsk flotthjälp besegras först Danmark och därefter även Ryssland tillfälligt vid Narva. Medan Karl XII:s arméer med sin aggressiva taktik går från seger till seger i Sachsen och Polen, har tsar Peter återhämtat sig och erövrar de svenska besittningarna i Baltikum. Den svenska huvudarmén går in i Ryssland och möter sitt historiska öde vid Poltava år 1709.

Förlusterna vid det stora nordiska krigets slut 1721 innebar ett förkrossande nederlag för Sverige och den svenska äran. Man förlorade sin stormaktställning, stora landområden och tappade ansiktet inför omvärlden. För att kunna förstå, beskriva och förklara denna katastrof fick svenskarna ta överjordiska begrepp till sin hjälp: försynen, ödet och lyckan hade styrt händelserna till svenskarnas nackdel.

Historien om den svenska stormaktens fall beskrevs av dåtiden som ett skådespel genom vilket Gud undervisade människorna. Då Sverige förlorade sin roll på den europeiska scenen utgjorde händelseförloppet en ödets teater. Skådespelets syfte ansågs vara att svenskarna skulle få lära sig ödmjukhet, stoiskt jämnmod och förtröstan på Guds försyn.

Sluträkningen för det stora nordiska kriget i mänskliga, ekonomiska och territoriella förluster är oerhörda. Var tionde svensk mister livet. 200 000 soldater mister livet. Den svenska folkmängden är i början på 1700-talet c:a 2 000 000.

Det totala antalet döda åren 1620-1720 har uppskattats till en halv miljon svenska soldater, varav unga män i tjugoårsåldern stod för 20 procent. Forskarna har kommit fram till att var tredje svensk man dog i krigsmaktens tjänst. Majoriteten av dessa dog i sjukdomar, svalt eller frös ihjäl. Övriga dog i stridsskador."

"I genomsnitt levde en utskriven soldat i tre år och fyra månader om han ingick i fältarmén."

Norra Vedbos kompani - Jönköpings Infanteriregemente

1700. Regementet deltar framgångsrikt i fälttåget i Holstein mot Danmark.
1702. Marsch till Polen där regementet förenas med den svenska huvudarmén under Karl XII:s ledning.
1703. Belägring av staden Thorn i Polen under maj till oktober, då staden kapitulerar.
1708. Överfall i Malatize, Vitryssland den 31 augusti av två ryska dragonregementen medan de håller på att slå upp sitt läger. De försvarar sig tappert och lyckas hålla ut tills förstärkning kommer till hjälp genom Skaraborgs regemente. Många dödade.
1709. Vid Slaget vid Wiprek den 7 januari 1709. Många dödade.
1709.I slaget vid Poltava den 28 juni 1709 var regementet enbart formerad på en bataljon om endast 300 man. Slaget blev slutet på regementet, två tredjedelar av manskapet, inklusive alla officerare utom en, sårades eller dödades.

1710. Efter Poltava anfaller Danmark Skåne. Ett regemente sätts upp på nytt i Jönköping. Regementet är med i den första bataljen i slaget vid Helsingborg. Danskarna besegras.
1711. Under 1711 var regementet förlagt i Skåne för att i oktober föras över till Pommern där de blev förlagda i Stettin.
1715. Regementet deltog i drabbningen vid Stressow på Rügen. De fanns med i Stralsund vid belägringen av densamma och vid fästningens kapitulation den 13 december gick regementet i fångenskap och blev förda till Preussen.
1716. Regementet sätts upp en andra gång.
1718. Regementet deltog i det norska fälttåget 1718. Den ena bataljonen deltog då i belägringen av Fredrikshall och stormningen av Gyldenlöwe skans. Den andra bataljonen var inkvarterad vid Ingedahl. I detta fälttåg förlorade regementet 490 man.

Askeryds invånarantal sjunker kraftigt från år 1703

Mantalslängderna som förts sedan 1640 upphör under perioden 1709-1715 d.v.s. tiden för slaget vid Poltava. När sedan skrivare åter finns 1715 noteras ett stort antal åbor som fattiga eller utfattiga och antalet änkor är stort. Befolkningsutvecklingen i Askeryd enligt mantalsländer, barn är inte registrerade, från 1695 till 1719:

Årtal	Man	Hustru	Son	Dotter	Dräng	Piga	Övriga	S:a
1695	125	90	28	7	27	23	21	321
1698	116	96	16	6	31	17	11	266
1703	123	91	5	9	32	27	14	301
1706	114	107	8	12	23	18	9	291
1709	110	110	11	8	23	13	7	282
1715	99	93	13	8	25	7	9	264
1719	85	97	15	6	5	12	0	210

Två hushåll. Amund Anna Nils och Elin

1684-1710. Korpral Nils Nilsson och Elin Nilsdotter. Nils gifter sig 1691 med Elin Nilsotter. Nils avlider 1704 och Elin bor kvar på Sjöhester med sin syster Anna till 1710.
1689-1710. Amund Jonsson och Anna Nilsdotter. Sjöhester blir kavalleriboställe och fördelshemman till Lutarp. Se länken om deras liv Amund och Anna

Per och Maja tar över på Sjöhester

På Sjöhester går Per Nilsson i giftastankar. Han skänker nämligen Brudpeterspenningar i kyrkan 1710 och i november samma år gifter han sig med pigan Maria(Maja) Svensdotter. De har just flyttat in och Per är då 31 år gammal och Maria 17 år. Det är bistra tider eftersom de gifter sig året efter slaget mot ryssarna vid Poltava. Hårda livsbetingelser råder när stormakten Sverige går mot sin undergång under 1710-talet. Karl XII dödas 1718 i Fredrikshald.
Per blev underofficer. Han utnämns 1723 till Förare vid Norra Vedbos kompani. En Förares uppgift var att biträda fänriken. Han skulle svara för trossen och de sjuka vid kompaniet, för uppröjning av marschväg och för utseende av lägerplatser. Föraren ingick i kompaniets stab.

Hustru Maja föder tre pojkar och tre flickor i tur och ordning :
Maria d. 16/4 1714
Nils d. 5/3 1716
Carl 1717
Måns d. 4/9 1718
Maja Pärsdotter d. 11/1 1722
Kerstin Pärsdotter d. 26/5 1727.

På gården bor också sedan 1713 pigan Kierstin Håckansdotter. Hon avlider 1728 och begravs d.3:e augusti.
Samtidigt d. 3/8 noteras för Pärs dotter Kerstin: "Samma dag dör Pärs lilla dotter Kerstin i Sjöhester.". En tragedi för familjen och vad som hänt med dottern Kerstin framgår inte. Hon blev ett år och och två månader gammal.
Pigan Kierstin efterträds av pigan Beata 1729. Per är dopvittne, fadder i Bubbarp 1735 hemma hos barnen till sina företrädare på Sjöhester Amund och Anna.

Familjen Nils Pehrsson och Annika Larsdotter på Sjöhester

Från år 1768 noteras Nils Pehrsson och Annika Larsdotter på Sjöhester. Nils kom från Solberga och Annika från Marbäck. Lars var till yrket vargeringskarl, reservare inom förvaret. Vargering kommer av ordet ”värja” i betydelsen ”försvara” och uppkom under Karl XII:s tid. Rust- och rotehållarna fick då kungens tillstånd att till rekryteringens uppehållande i krigstid för varje rust- och rotehåll anta och rullföra reserv- eller vargeringskarl att inträda vid den ordinarie ryttarens eller soldatens avgång och inta hans plats.

Nils och Annika fick sex barn.
De båda yngsta Sven och Helen föddes på Sjöhester
Carl f. 1760
Johannes f. 1762
Anna-Maja f. 1765
Petter f. 1768
Sven f. 1771
Helen f. 1775

Salpetersjudare "pissegubben" Anders flyttar till Sjöhester

På Sjöhester finns två hushåll och 1779 flyttar ett par in vid namn Anders Pehrsson med hustru Sara Larsdotter. Anders är då 46 år gammal och Sara 59 år. De bor på Sjöhester till 1785.

Anders hade ett föga attraktivt arbete, förmodligen med ett lågt status ute i byarna. Hans arbetskår bestod av män som föraktfullt kallades för "pissegubbar" utefter de arbetsuppgifter de var ålagda att utföra.
En salpetersjudare uppgift bestod nämligen i att samla in urinindränkt jord för att kunna ta tillvara salpeter. På Gustav Vasas tid började armén allt mer övergå till eldvapen. De laddades med krut, som till 75% innehöll salpeter, som fanns i stor koncentration under ladugårdar. Följaktligen förklarades jorden under ladugårdarna för "krono regale". Alla bönder (prästerna såg till att ingen blev glömd) tvingades leverera sin ålagda kvot till närmsta sjuderi – salpeterskatt, kallades det.

För att effektivisera och bättre kontrollera att all gödseljord togs tillvara tillsattes under den krigiska stormaktstiden speciella salpetersjudare, som reste omkring bland böndernas byar. De hade rätt att till och med låta sitt arbetslag bryta upp stallgolven om så skulle behövas. Dessutom skulle de hållas med mat och logi så länge arbetet pågick. När de var klara fick bönderna själva fylla på ny jord och eventuellt lägga nya golv i fähusen. De våldgästande statliga arbetarna, som vart femte år knackade på dörren, kallades föraktfullt ”pissegubbar”. De salpeterlador som anlades från och med mitten av 1700-talet tog vara på allt som kunde ge salpeter. Där blandades kalk och jord med latrininnehåll och ruttet kött från hushållen i städerna. Komposten kokades och urlakades. Arbetsförhållandena var mycket svåra och personalen bestod ofta av kvinnliga fångar under uppsikt av sjudare och vaktpersonal.

Sven Stål

I Lillstugan efterträds sjudarparet 1788 av en 29-årig ryttare vid namn Carl Juhlström, som i sin tur efterträds av ytterligare en ryttare som vuxit upp på Sjöhester nämligen Anders och Annikas son Sven Pehrsson Stål.
Han har blivit ryttare vid Smålands Kavalleriregemente och finns med i husförhörslängderna för Sjöhester till 1801. Han är 30 år när han lämnar Sjöhester och flyttar till Barkeryd utanför Nässjö. Här är han ryttare på två rusthåll

1798 i Ryssby, som ryttare nr 50 i Livkompaniet Smålands kavalleriregemente.
1804 i Lunnestorp utanför Nässjö, som ryttare nr 56 i Smålands lätta dragonregemente
1812 kvar i Lunnestorp Nässjö, som ryttare nr 56 i Smålands dragonregemente. Han har en brun Vallack som är 12 år gammal.

När Sven bodde på rusthållet Ryssby träffade han pigan Ingrid 1801. De gifter sig och flyttar till Lunnestorp och får fram till 1817 fyra barn. Den äldsta sonen Carl är enligt mantalsskrivaren "utmärkt fallen för läsning". Det har gått bra för Sven i hans karriär. Han är vid 48 års ålder sockenrotemästare i Barkeryd.

Sjöhester säljs till Bordsjö Fideikommiss

År 1796 förrättas en rågångsmätning (gränsmätning) av Sjöhesters ägor. Det är lantmätare Jonathan Montelin som är sammankallande. Medverkande är representanter för Sjöhesters granngårdar och Sjöhester som under ledning av lantmätare Montelin förhandlar fram Sjöhesters gränser. Sjöhester representeras av Georg Fredrik Schmitterlöw som äger säteriet i Askeryd. Han har en avvikande uppfattning angående Oxhagens tillhörighet. Oxhagen tillhör Vära men han misslyckes eftersom han saknar bevis för sina anspråk. Georg Scmitterlöw är kapten vid Jönköpings regemente och han säljer år 1801 säteriet där Sjöhester ingår till Greve excellensen Gustav Trolle Bonde på Bordsjö. Sedan dess ägs Sjöhester av Bordsjö fideikommiss, numera Bordsjö skogar AB.

När Karl XII blev skjuten i Fredrikshald i Norge 1718 upphörde enväldet och avlöstes av den s.k. frihetstiden. Under enväldet bestämde kungen själv vilka beslut som skulle genomföras. Under den följande frihetstiden kom besluten istället att tas av riksdagen.
Denna var dock inte vald av alla. Rösträtten var inte allmän. Den svenska riksdagen var ändå den mest representativa för befolkningen i dåtidens Europa.

Man räknar frihetstiden från 1718 till 1772 då Gustav III utförde sin statskupp och återinförde enväldet. Fram till Karl XII:s död hade mycket av landets pengar använts till de krig som kungen utkämpade ute i Europa. Det kostade stora pengar att avlöna soldater och förse dem med vapen. Sverige var dessutom drabbat av missväxt och uteblivna skördar. Många män dog i krigen och det var svårt att hålla ett fungerande jordbruk. Sverige blev ett fattigt land som behövde lugn och ro för att åter bli ett fungerande land. Det är denna tid av återhämtning som fick namnet frihetstiden. Frihetstiden började, ständerna (adel, präster, borgare och bönder) tog makten och kungen blev utan formellt inflytande. Regeringsmakten hamnade i realiteten hos Riksdagens s k Sekreta utskott, där bondeståndet, som var för en starkare kungamakt, inte fick delta. En tidig form av parlamentarism utvecklades. Partier med medlemmar från alla stånden uppstod (Hattar, Mössor samt Hovpartiet). Partierna hade olika uppfattning i både in- och utrikespolitiska frågor. Hattpartiets angrepp på Ryssland 1741 medförde nya landavträdelser. Kriget mot Pommern 1757-62 kunde avslutas utan sådana förluster.

De hårdnande partistriderna i slutet av 1760-talet medförde dock att allt fler återigen satte sitt hopp till monarken som en enande kraft. Efter några månaders planering, lyckades den nye kungen Gustav III, med en oblodig statsvälvning som innebar slutet för frihetstiden. Året var 1772. I den kungliga propagandan anklagades partiväsendet för att splittra nationen och för att inte lyckas hantera missväxten och hungersnöden. Därmed inleddes ett nytt skede i den svenska historien, den gustavianska tiden.

Gustav III återtog, genom sin stadskupp 1772, kungamakten. Han anföll Ryssland 1788, vilket ledde till officersuppror i Finland men kriget kunde avvecklas utan territoriella förluster.
Katastrofen kom 1809, då Sverige tvingades lämna ifrån sig Finland till Ryssland. Det kan ses som ett resultat av omvälvningarna i Europa under Napoleonkrigen, men var också en direkt följd av den aggressiva utrikespolitik man fört. Utvecklingen i Europa under Upplysningstiden gjorde sig gällande även i Sverige. Medmänsklighet och uppfattningen om människornas lika värde vann insteg och påverkade det sociala livet även ute i landet. Under Frihetstiden fick vi en behövlig vetenskaplig uppsving med namn som Anders Celsius, Carl von Linné och Mårten Triewald.