Smålands historia

Det är förvånansvärt lite skrivet om de tretton småländernas medeltida historia...källorna tiger... trots deras lokalisation centralt på den sydskandinaviska halvön mitt emellan Danmark och Sverige och egentligen mitt i händelsernas centrum.

Tidig medeltid i Småland går däremot att läsa av i senare händelser i landskapets historia såsom exempelvis Dackefejden. Smålands integrering med Sverige under riksbildningens tid på 1200-1300-talen kom dessutom att ta mycket lång tid och hur kom det sig att Gustav Vasa uppfattades i Småland som en maktfullkomlig despot. Sveriges ända inbördeskrig inträffade i Småland.

Smålands historiska rötter finns att söka i skogarnas mytomspunna värld. Det är väl inte för inte som Småland är sagornas land, ett landskap som levde för sig självt med tretton hövdingedömen som omvärlden inte hand grepp om, för nog det var det så att ingen varken vågade ge sig in i skogen eller förmådde erövra landskapet.

Stormannaätternas kungariken

Sveriges historia under tidig medeltid visar upp bygdesamhällen, så kallade folkländer, småländer eller landskap som har sina egna landskapslagar, sin egen tradition och historia, som berättar om en tid när staten, kungamaktens vara eller icke vara bestämdes av lagmännen i rikets landskap och folkländer, under en tid när stormannaätter härskade i egna hövdingedömen. Det är på 1350-talet som landskapslagarna ersätts av kung Magnus Eriksson "Smek" med en för det blivande riket gemensam landslag.

Tidig medeltid är historien om folkländerna norr om Tiveden och Kolmården, svearnas rike, och söder därom Sunnanskog, där västgötar och östgötar levde på var sin sida om Vättern.

Småländerna var under inledningen av riksbildningsprocessen belägna utanför "Rikets förmur", Holaveden, söder om östgötaslätten.
Under tidig medeltid var Holaveden, ett skogigt i det närmaste oigenomträngligt skogsområde, gränsbygd, mellan Småland och Östergötland, beläget mellan Vättern och Sommen ner mot Eksjö. Holaveden kallades "Rikets förmur" och området söder om Holaveden d.v.s Småland kallades "Sunnanskog under Holaveden".

En småländsk identitet utvecklas

Karakteristiskt för det småländska landskapet var dess otillgänglighet, stora ödemarker, som skapade en miljö där endast den som var införstådd med villkoren hade förutsättningar att utveckla goda livsbetingelser

Det är naturgeografiska faktorer, berg, tusentals sjöar, svårgenomträngliga skogar och ett utmanande inlandsklimat som låter tretton småländer leva sitt eget liv, utveckla sina egna traditioner och oberoende av varandra utforma sina egna samhällen med lagar och ting. Livsbetingelser som skapar en småländsk identitet. Deras inbygda frihetskänsla att av hävd styra sig själva kom att stå dem dyrt när sent omsider konungariket Sverige bildas i Stockholm.

Tretton små självstyrande länder med egen lag och eget ting

Namnet Småland är ett samlingsbegrepp, ett namn som användes av götar, svear och danskar för att få en gemensam benämning på de tretton småländerna med krångliga namn, på ett stort område, som få utomstående hade ett begrepp om.

I motsats till andra folkland eller landskap så uppfattades inte Småland under medeltiden som en territoriell enhet. Området bestod av tretton mer eller mindre självständiga folkland - småländer - med olika lagar. Politiskt var de södra delarna knutna till Tiohäradslagen och de norra till Östgötalagen. En uppdelning som fortsatte långt fram i historien.

Kyrkligt rådde en liknande uppdelning där Värend utgjorde ett eget stift under Växjöbiskopen medan övriga Småland tillhörde Linköpings stift. Under det svenska statsbyggnadsprojektet - riksbildning - som inleddes av Birger Jarl hade landskapet länge en perifer roll. Eriksgatorna gick inte genom området.

Småländerna är följande: Tveta, Vista, Vedbo, Tjust, Sevede, Aspeland, Handbörd, Möre, Värend, Finnveden, Njudung, Ydre och Kinda. De två sistnämnda kom från år 1607 att tillhöra Östergötland.

Första gången namnet Småland omnämns i historien är i samband med att gränstraktaten "Landamaeri" slöts mellan stormakten Danmark och när götar och svear under en period hade en gemensam kung i mitten på 1000-talet. Osäkerheten kring traktatens datering är stor eftersom den bevarades först muntligt tills den till sist nedtecknades i början på 1200-talet. Traktaten beskriver med hjälp av märkta gränsstenar de östdanska provinserna Hallands, Skånes och Blekinges gräns mot Västergötland och Småland, där Småland är på den svenska sidan. Bland de sex män som ingick i den svenska delegationen fanns också en representant från småländerna vid namn Naennir.

Det första kända omnämnandet av småländska folk gjordes av den romerske historikern Jordanes på 500-talet."Finnaithae" och "Theustes" som syftar på invånarna i Finnveden och Tjust.

Smålänningar såg sig inte som smålänningar på medeltiden utan som, finnvedingar, virdar, vedbor o.s.v. Det är först när en mäktig central kungamakt under Gustav Vasas ledning bildas i Stockholm och en därefter påtvingad införlivning av landskapet i den svenska riksgemenskapen som småländerna gör gemensam sak och förenar sig i en gemensam kamp.

Det medeltida Småland lever för sig självt

Så sent som under Kalmarunionens slutskede 1520 var smålänningars självbestämmande gentemot den nordiska kungamakten långtgående. Man hade sitt eget smålands bästa i fokus och intog en neutral hållning vid dansk-svenska uppgörelser.

En överenskommelse i gränsområdena som kallades "bondefred" innebar att bönderna på båda sidor om gränsen gjorde upp sina egna förehavande och slöt separatfred. Man förvarnade varandra om någon här var i antågande. Man bedrev och reglerade sin egen handel med de andra småländerna och med sina danska grannar hallänningar, skåningar och blekingebor och vad som försiggick i maktens boningar långväga bort i götalandskapen och i perifera mälardalen var inte någon småländsk angelägenhet.

De medeltida nyvalda kungarnas Eriksgata genom Sveriges landskap och folkland var en angelägenhet för götar och svear. Den passerade nordvästra Småland längs Vättern ner till Jönköping. Syftet var att förbinda de båda götalandskapen Västergötland och Östergötland. Det var inte smålänningar utan östgötar som utbytte gisslan med västgötar i Jönköping. Eriksgatan gick alltså inte igenom det egentliga Småland. Det är först på 1300-talet som smålänningar svär sin ed inför kungen på Eriksgatan. Enligt Upplandslagen från 1296 omnämns att representanter från Tiohärad skulle möta kungen vid Holaveden och följa honom till Junabäcken(Jönköping) och därmed inleds småländernas integrering i den svenska riksgemenskapen.

Småländerna blir "Dackeland"

I slutet på 1300-talet bildas ett stornordiskt rike, Kalmarunionen. Mot slutet av unionstiden blossar motsättningar upp mellan svenska och danska intressen som särskilt drabbar den småländska gränsbygden och som år 1523 leder till unionens upplösning.

Smålänningarna hade dessförinnan avvisat den svenska sidans ledare Gustav Vasa och av egen kraft befriat sig från det danska tyranniet och när Gustav Vasa efter unionsupplösningen, som kung för det nya statbyggnadsprojektet Sverige, utövar sin fogdemakt så vänder man honom ryggen.

I Småland formeras ett "Dackeland" efter sin ledare Nils Dacke som kräver frihet och respekt för det som "gammalt och fornt" var. Dispyten med den unga nationalstaten Sverige utvecklas på 1540-talet till det största bondeupproret i vår historia.