Nybyggaren Anbjörn

Sjöhester återuppstår på ödetorpet Siogaryds marker år 1539 under en dramatisk tid i vår historia när småländerna formeras till ett Dackeland som 1542 leder till strider med den svenska kungamakten. Källorna förmedlar inte vad som hände i Askeryd på 1540-talet men konsekvenserna av upproret fick Anbjörn som så många andra smålänningar leva med i generationer.

Det är en ung driftig bonde med entreprenörsanda som på 1540-talet tar sig an uppgiften att på ödetorpet Siogaryds område åter kultivera jorden och bygga sig en liten stuga. Att den är liten avslöjar källorna. Gården står inte som "hemman" utan som "kyrkonybygge" i nästan hundra år.

Gården hade legat öde, sedan den "stora döden" i långt mer än hundra år likt resten av gårdarna i södra Askeryd. Marken tillhör kyrkan och gården noteras som kyrkonybygge under hela 1500-talet. Enligt tiondelängder heter Sjöhesters första nybyggare Anbjörn och han är därmed den första namngivna bonden på gården. Vem han är och varifrån han kommer berättar inte källorna. Han noteras kort och gott som "Anbjörn i Sjöhester".

Det tar honom mer än tio år innan gården skattläggs. Han låter kröna sitt verk genom att döpa om gården och ge den ett för tiden modernt "hesternamn" Sjöhester. Hur han upplevde sin tid vet vi inte annat än att han överlever den mörkaste tiden i Smålands historia, tiden från Gustav Vasas kröning till det Nordiska sjuårskriget. Det vi ser i tiondelängderna fram till 1570-talet är att han pliktskyldigt år för år betalar skatt.

Svensk-danska uppgörelser om hegemonien i Unionen

Under Kalmarunionens sista år utsattes Småland för svåra härjningar i samband med främst svensk-danska uppgörelser. Den danske kungen Kristian II ville stärka det danska inflytandet i unionen och därmed makten över Stockholm.

Inledningsvis valde man i Småland, sin vana trogen att i svensk-danska uppgörelser inta en neutral hållning. Gustav Vasa lyckades därför inte värva över smålänningarna på sin sida för ett uppror mot den danske unionskungen, men allteftersom danskarnas tyranni accentuerades tog man saken i egna händer.

Oroligheterna började 1517 när kung Kristian på väg till Stockholm lät genomföra ett blodbad i Stegeholm, Västervik, där över 200 blev innebrända i slottet.

År 1520 genomförde han en blodig Eriksgata genom Jönköping.

År 1521 lät han dränka den vördade fadern abboten Arvid i Nydala kloster tillsammans med sina konventsbröder i sjön Rusken alldeles intill klostret och dessutom lät han halshugga ett stort antal präster och biskopar.

Händelseutvecklingen därefter präglades av uppblossande bondeuppror mot kung Kristians skräckvälde men han lyckades inte få bukt med den småländska motståndsrörelsen.

Smålänningarna ratar Gustav Vasa och

frigör sig själva från danskarna

Det småländska upproret mot danskarna började tidigare än på något annat håll och hade vunnit stor spridning redan innan Gustav Vasa till slut lyckades resa dalkarlarna till motstånd.

Befrielsen från Kristian II:s skräckvälde genomförde smålänningarna av egen kraft och efter eget huvud. De behövde inte känna någon särskild tacksamhetsskuld till frihetshjälten norrifrån. De hade själva gripit till vapen och kämpat för sitt eget småland, där man levde och verkade. Man var beredd att dö för sin sak. Det var dessa händelser som kom att bestämma smålänningars inställning till världen utanför.

Det skulle också forma deras fortsatta relationer framöver med den nye makthavaren i Stockholm och leda till den stora avgörande kraftmätningen ett par decennier senare, revolten under ledning av Nils Dacke mot kungamakten i Stockholm.

Det småländska landskapsvapnet lejonet och armbosten visades för första gången på Gustav Vasas begravning 1560. Vapnet som också är Smålands flagga har följande officiella beskrivning:

"I gyllene fält ett rött lejon med blå beväring, därest sådan skall förekomma, och hållande i tassarna ett uppåtvänt rött armborst med pilspets av silver samt båge och strängar svarta".

Gustav Vasa tar makten

Sverige föds när Kalmarunionen går i graven. Stockholm blir Sveriges huvudstad. En svensk mäktig central kungamakt växer fram som får kontroll över hela riket år 1523. Datumet är den 6:e juni och Gustav Vasa väljs till kung. Hans maktillträde är vår nationaldag och vår flaggas dag. Första belägg för flaggan finns från mitten på 1500-talet.

Det hade nu gått 300 år sedan grunden till den svenska riksbildningen lagts av Birger Jarl. En ny stark kungamakt hade tagit plats på den skandinaviska halvön, som utmanade våra grannländers maktintressen.

Den interna makten centreras och kungens nitiska fogdar ute i landet får nu kontroll över det svenska gårdsbeståndet och prydliga skattelängder avslöjar varje gårds skatteförmåga år för år. Skattelängderna finns bevarade på Riksarkivet.

Gustav Vasas styre varade mellan 1523–60. Reformationen genomförs. På Västerås möte 1527 drogs kyrkans egendomar in till kronan, vilket blev början på utvecklingen av en svensk protestantisk statskyrka. Skattehöjningar i syfte att stärka centralmaktens styre ledde till flera uppror, som alla nedkämpades, bl.a. Dackeupproret. År 1544 blev Sverige arvrike.

Gustav Vasa får kontroll över sitt rike

Riksarkivets "Landskapshandlingar" innehåller prydligt nedpräntade skattelängder så kallade tiondelängder som löper från 1530 till 1630. Här finns uppgifter om Sveriges gårdar och deras mantal, d.v.s deras uppskattade skattekraft.

Det var bland annat genom att föra nogranna register som Gustav Vasa - som nytillträdd kung - fick kontroll över rikets finanser och därmed möjligheten att driva in pengar till kronan. Han utnyttjade de medeltida slottslänens administration som tidigare innehafts av mäktiga stormän och omorganiserade dessa till kungliga fogdelän med lojala länsförvaltare som stod i kungens tjänst. Fogdesystemet fick nu auktoritet att driva in skatt.

Det var sålunda en fogde i Rumlaborgs län, (senare Jönköpings län) som registrerade Sjöhesters första kända nybyggare som hette Anbjörn. Det är han som år 1539 återupptar gården från öde, samma år som den första kartan över Skandinavien ritades, Carta Marina. Kartans upphovsman, Olaus Magnus (1490–1557) - Sveriges siste katolske ärkebiskop - lade ner tolv års arbete på kartan, innan den trycktes i Venedig 1539.

Dackeland utmanar kungamakten i Stockholm

Efter Gustav Vasas seger över Kristian II bildades för första gången i Sveriges historia en central stark kungamakt med mandat att regera. Gustav Vasa införde med hårda nypor ett centralstyre med ett fogdesystem ute i bygderna med syfte att få full kontroll över skatteindrivningen. Något som de självbestämmande smålänningarna inte tog till sig och därmed förkastade. När dessutom nya skattepålagor infördes och den fria gränshandeln förbjöds och den katolska kyrkans skatter konfiskerades i en reformation av kristendomen så var måttet rågat.
Kyrkan hade en central och social funktion i socknen och de donationer som nu stals av den svenska kronan var i själva verket donationer som ofta fattiga sockenbor själva donerat till kyrkans underhåll och uppbyggnad.

Småland höll nu på att förlora sin hävdvunna självständighet. Med slagorden att kämpa för det som var "gammalt och fornt" lyckades Nils Dacke ena hela Småland i ett uppror, som pågick 1542-1543 och som utvecklades till ett regelrätt inbördeskrig som Gustav Vasa till sist lyckades kväsa med hjälp av utländska legoknektar.

Inbördeskriget kom att prägla relationerna mellan den kungliga centralmakten i Stockholm och Småland under århundranden framöver. Nils Dacke sågs av smålänningarna som frihetshjälten, medan Gustav Vasa såg honom som en "förrädare horkarl och kättare".

Svidande efterräkningar för Dackeland.

Änkan i Redeby får böta sju oxar

Efter kriget väntade svidande efterräkningar för de bönder som deltagit i upprorsmännens skara. I upp emot tio år jagades och avrättades dackemän inte bara i Småland. Kungens agenter gjorde efterforskningar över landsflyktiga och utförde direkta straffexpeditioner och mord i norra Tyskland i sökandet efter dackeledare.

Konsekvenserna av kriget innebar en stor åderlåtning av yngre arbetsföra män. Först dog tusentals i kriget sedan deporterades flera tusen upprorsmän från dackehären till Finland när den nya svenska armén byggdes upp efter inbördeskriget. Kvar att sköta gårdarna i Småland blev kvinnorna med hjälp av åldringar.

I Askeryd fick en nybliven änka i Redeby plikta med hela sju oxar för att hennes man hade deltagit på dackarnas sida i slaget vid Mjölby. Han förlorade livet vid slaget.

Någon amnesti gavs inte. Dackes hembygd blev brutalt härjad och Dackes släktingar antingen avrättades eller deporterades.

Varje socken fick olika sorters kollektivböter på 0,8-2 mark per bonde.

Varje bonde fick vidare böta ett antal oxar som sändes som "försoningsgåvor" till kungliga magasin i Mälardalen.

Eksjö och Vimmerby förlorade under en period sina stadsrättigheter år 1544.

Problemen med den småländska integreringen i Sverige fortsatte även senare visar korrespondens på 1560-talet mellan Gustav Vasas son Erik XIV och hans småländska befäl.
D. 5/3 1566 skriver han följande brev till ett av sina kavalleribefäl i Småland i samband med återförande av bestraffade ryttare till Småland:
De smålänningar som tidigare ej velat lyda givna order nu äro "tuktade" och kunna återgå till sitt förband.. Det här med tuktningen var något som kungen själv ville klara av, varför alla chefsbefäl hade order om att till Stockholm sända sådana som visade obstruktion.

Ekonomiskt blev kriget en katastrof för Småland och till en början även för Sverige som helhet. Sverige repade sig dock relativt snabbt medan det tog decennier innan Småland uppnådde samma befolkningsnivå och ekonomiska standard som innan Dackeupproret. Eftersom Gustav Vasa segrade över Nils Dacke blev det möjligt för honom att ännu lättare kunna centralstyra Sverige från Stockholm. Dackeupproret är en viktig del av Sveriges historia.

Nils Dackes avhuggna huvud placerat på en ekstubbe i Kalmar, tecknat i Johan Petri Klints krönika, där Dackes död beskrivs på följande vis:
Vtij thenne månat (augusti 1543) sende Germund Suenson på Calmare slott höffuesman förnemde Per Skriffare medh nåkra knecter wtt att sökia effter Nils Dacka honom til att fånga eller nederleggia, funno the så honom vtij en skogh heter Rödeby Schog i Blekindhe; effter att Per Skriffare wijste huar han ther hade sin röffare kulo, bleff han tem warsse och flox söckte effter honom, och icke kunde få honom leffandes fatt, sköte the honom i hiel, och förde honom dädan till Calmare, ther hans krop bleff quarterett på tijo stagell, och hans huffwudh sattes på en lagom hög ekestubba, och vppå hans huffud enn koppar crono.

Gustav Vasa tar lärdom av Dackeupproret och bygger upp en armé

Gustav vasa fick sig en tankesställare av händelserna under Dackeupproret 1541-43. Nils Dacke med beväpnade bönder var nära att besegra kungens trupper som bestod av inhyrda tyska legosknektar. Inbördeskriget kom att bli en dyrbar affär som kostade fem års betungande avbetalningar för kronan. Det var uppenbart att den svenska kronan precis som Nils Dacke kunde ha nytta av motiverade och krigsdugliga bönder. Detta var något som Gustav Vasa tog till sig.

Sedan 1300-talet, när riksbildningsprocessen var igång, hade krigsmakten bestått av ett rytteri, uppsatt av frälset, dvs adeln. Vid krig rådde brist på krigsdugliga soldater och man blev tvungen att hyra utländska och svenska legoknektar.

Efter Dackefejden avskedade Gustav Vasa legosoldaterna, som efter hand ersattes av en ny inhemsk stationär armé som bestod av 10 000 uppsvenska och finska soldater och 5000 småländska soldater. Den stora andelen smålänningar i den nya armén var forna upprorsmän i dackehären som tvångsinskrevs i armén och deporterades till Finland på två år.

Effektiviseringen av försvaret som inleddes av Gustav Vasa pågick fram till Karl XI:s tid när Indelningsverket infördes. I slutet på 1600-talet hade Sverige en av de mest effektiva och krigdsdugliga arméerna i Europa.

Fortsatta uppgörelser mellan makteliten i Stockholm och Köpenhamn

Flera orsaker ledde till en ökad spänning mellan Sverige och Danmark efter Dackefejden.
Kalmarunionens upplösning innebar en stor prestigeförlust för Danmark. Man ville återfå en ledande maktposition som man hade under kalmarunionens tid och önskade därför ett återupprättande av unionen under dansk ledning.
En annan orsak till misshälligheter var grannländerna Danmark och Lybecks oro över ett växande Sverige och den svenska expansionen i Estland.

Krig utbryter 1563 kallat "Det nordiska sjuårskriget" och började med ett danskt angrepp mot Älvsborg, som erövrades. Krigföringen till sjöss präglades av svenska försök att bryta den dansk-lybska blockaden, vilket lyckades 1564–66. Samtidigt gick man systematiskt in för att ödelägga varandras gränsområden och försvåra större anfall mot det egna landet. År 1570 slöts fred i Stettin utan landavträdelser. Sverige måste betala 150 000 daler för att återfå Älvsborg. Lösensumman var oerhört stor och för att klara betalningen beordrade kungen Johan III en särskild skatteutskrivning för hela Sveriges befolkning. Skatteuppbörden finns utförligt dokumenterad.

En förteckning över gårdarnas skatteuppbörd i Askeryds socken finns bevarad. På Sjöhester bor nu Rodrick sedan Anbjörn i tiondelängd från 1572 noteras sista gången som "husfattig". Nordiska sjuårskriget är det mest förödande av alla dansk-svenska krig. Enbart i Småland, Västergötland och Östergötland blev mer än 7 000 gårdar och flertalet städer förhärjade.

Norra Vedbo krigsskådeplats och Eksjö bränns ner

I oktober 1567 marscherade den danske fältherren Rantzaus styrkor in i Småland från Halmstad längs Nissastigen mot Jönköping. Armén bestod av 8 500 man och 900 rustvagnar för tross och artilleri. Smålänningarna var förvarnade och hade blockerat vägen med bråtar och raserat broar. Den danska armén behövde en vecka på sig för att ta sig till Jönköping. Staden plundrades på sina förråd. Därefter drog danskarna vidare längs den s.k. västra Holavägen, som närmast motsvaras av nutida E4. På sin väg norrut brände man gårdar och byar och tände eld på Vadstena klosterkyrka. Hela staden eldhärjades svårt. Alvastra kloster sattes i brand. Förråd plundrades i Linköping, Norrköping och Söderköping. Borgarna i Söderköping erbjöd sig att betala brandskatt för att undvika plundring och nedbränning, men detta hindrades av det svenska kavalleriet, som straffade söderköpingsborna genom att bränna deras gårdar. Av liknande skäl brändes Linköping och södra delen av Norrköping ner av svenskarna, som även rev alla broar över Motala ström. Trots detta lyckades en dansk styrka vada över Motala ström vid Husbyfjöl och överraska en svensk styrka. Eftersom stora svenska styrkor skyndsamt sammankallats till Norrköping tvingades Daniel Rantzau till återtåg.

I Norra Vedbos härad i Säby kom det till skärmytsling under vilken Rantzau tillfångatog två svenska höga officerare Sten Banér och Hogenskild Bielke. Därefter brändes gårdarna i Säby ner. Man slog sedan läger vid Bredesta. Anbjörn på Sjöhester har nu blivit en gammal och fattig man eftersom han står noterad som "Torpare" och hans sista period i livet blir lika dramatisk som när han föddes och som när han återupptog Sjöryd från öde under Dackeupproret. Han får uppleva att den danska hären slår läger vid Bredesta någon mil från sin gård.

Dagen därpå sätter sig den danska hären i rörelse mot Eksjö. Längs vägen mot Eksjö hindrades man av bråtar och spärrar och man tvingades lämna bakom sig en del av bytet från Östergötland. Rantzaus armé slog sig igenom och kom till Eksjö, som plundrades och brändes ner, varefter den danska armén i ilmarscher drog mot sydväst och nådde i februari 1568 åter danskt territorium innanför Hallandsgränsen.

Det var Erik XIV, Gustav Vasa äldste son som tillträdde tronen 1560 och det var hans yngste son Karl IX som regerade till 1611. Det var också han som kom att rädda sin pappas "kungamaktsbyggande", som i sin tur fortsatte under hans son Gustav II Adolf.

Femtioårsperioden efter Gustav Vasas död - under hans söners regerande - präglades av religösa motsättningar mellan katoliker och protestanter ända upp till den kungliga eliten, samtidigt som uppgörelser med Ryssland och Danmark om hegemonin i nordeuropa blossade upp. i Östersjöområdet.

Erik XIV inrättar grevskapen och inför grevetiteln för betrodda och pålitliga adelsmän och på Visingsö anläggs grevskapet Visingsborg. Ett grevskap som med tiden kom att bli Sveriges mäktigaste med gårdsbestånd på båda sidor om Vättern ända fram till Lommaryd.

Erik XIV:s efterträdare brodern Johan III gifte sig med en polsk katolsk prinsessa. Deras son Sigismund är katolik och svensk-polsk kung och avsätts 1599 av sin farbror och den protestantiske hertigen, senare kung Karl IX.

Ståthållaren för Kalmar slott Johan Larsson Sparre gift med Margareta Brahe halshuggs 1599 för sitt stöd åt sin katolske kung Sigismund av hertig Karl. Hans huvud sätts upp på en påle vid Kalmar stadsport som ett varnande exempel.

Hans hustru Margareta tog hand om sin mans huvud och förvarade det i ett träskrin under hela sitt liv. Händelsen kallas Kalmar blodbad och innebar slutet för de religiösa motsättningarna I Sverige